När andetaget inte räcker till, när jag för en stund behöver förlora mig själv för att orka resa mig upp igen. Då vet jag…att jag är på väg mot mitt starkaste jag. Där bakom mina slutna ögonlock ser jag mitt land. Landet där jag ödmjukt regerar det som leder mig framåt och närmare mitt sanna jag. Där inget är omöjligt, och jag modig och allt. En fot i, en fot ur, vågar kliva in och stå kvar. Hjärtat leder väg och efter en stund följer så andetaget efter. Tystnad runt omkring och ett dovt tryggt bultande i bröstkorgen från det som håller mig vid liv.
Jag tillåter mig att falla, falla ner och släppa taget om det som håller mig fast. Släpper taget om det som inte är jag. Blåser bort tankar likt frön i vinden. Tankar som inte behöver tillhöra mig och vetskapen om att jag inte är mina tankar. Jag är jag. Behöver varken vara mer eller mindre. I mitt land väljer jag enfaldigt vad för tankar som får flöda fritt. Andetaget grundar mig långsamt och sinnet blir stilla. Helt stilla. Här vill jag stanna och här vill jag leva.
