Arenan tyst och tom i väntan på publikens hejarrop och spelarnas prat och pepp på planen. Tränarnas coachning från sidan och domarnas visselpipor och bestämda armgestikuleringar väntar på att få fylla luften. Arenan tyst och tom i väntan på den sista matchen i detta VM och konfetti som ska regna från taket. Kanske ligger där guldhattar och champagneflaskor dolda i någon vrå. VM för damer i innebandy 2017 har nått sin final. Ska Sverige ta sitt 6:e raka VM guld? Och ska min lillasyster ta sitt 5:e senior VM-guld?
Det svaret finns inte skrivet än, men min kärlek till min lillasyster står skrivet överallt och i varje del av mig. Så när jag inte fysiskt kan vara på plats denna gång, behöver vissa ord sättas på pränt.
Till dig hjärtat mitt <3
Jag har funnits på plats och följt dig de senaste tre VM du har spelat. Första gången 2009 med ny liten bebis i alldeles för stora hörselkåpor. Hon sov hela finalen och vaknade när konfettin regnade ner över oss. Oförstående till att hennes moster just tagit sitt andra senior VM guld. Det var i Västerås, i Sverige.
Nästa gång det var dags var 2011 och jag kom åkandes med bebismage och vår pappa i släptåget. Hela vägen till ett vackert Schweiz och hotelltäcken med fluff jag aldrig glömmer. Återigen roliga matcher och härlig stämning på läktarna. Jag och pappa fick oss dessutom ett litet VIP-pass, som lät oss smaka på diverse godsaker i väntan på snabba bollar på planen. Efter vinsten skickade vi med dig en Ica-påse med lite ”go’ dricka” till förfesten på hotellrummet. Påsen var du inte sen att traska iväg med rakt över planen, och på kvällen/natten dansade vi allihop och några fler. På det där trånga och halvensliga haket i den lilla lilla byn någonstans bland bergen i Schweiz. Du och dina lagkompisar dansade till slut runt mig för att akta magen från övriga partyprissar på stället. En kväll och natt jag aldrig glömmer!
Så blev det 2013 och den här gången styrde jag och pappa vår kosa mot Tjeckien, för att återigen få se dig spela i den blågula matchdräkten. Med återigen egentryckta tröjor med ditt namn och nummer både fram och bak tog vi oss runt i arenan. Vi ville väl knappast att någon skulle missa inte bara vilket land vi hejade på, utan att vi också hejade på just den där speciella, trygga, coola och stabila backen från Sveriges norra kust. Jag fick mina tre sekunder i rampljuset när jag hamnade på TV och du fick ditt fjärde VM-guld. Jag tror vi båda var gladast för ditt guld, rampljuset var ändå inget för mig. Den här gången fick jag ingen efterfest med dig, då det var väldigt otydligt om och var den skulle uppstå på natten. Däremot hann vi sladda förbi er lagmiddag och kramas lite mera. Sen fick jag mig två rejäla drinkar och pappa några öl på en kvarterskrog i decembernatten. Vi skålade för dig och traskade hem genom natten. Du fick ju inte bara fira VM-guldet den natten utan dansa också på kärleken i ditt liv, kan det bli så mycket bättre än så?
Så hoppar vi över 2015 som vi kan kalla ett missbedömt år och så var det bra med det. För att direkt ta oss vidare till idag, 9 december 2017.
Så ska du återigen få spela en VM-final i en pampig arena. Till ljudet av Sveriges nationalsång och publikens upprymda energier, ska du få slåss om ditt femte senior VM-guld. Du är så värd den här stunden. Jag vet inte om bragden ligger i just gulden eller att du har orkat hålla på och spela den här sporten i såååå många år. Undrar hur många pass du har slagit genom åren?! Alla timmar av träning, matcher, träning, matcher, träning, matcher, träning…(ja ni andra fattar) I en sport som inte betalar sig på något sätt, där det handlar om kärleken till sin sport (som för så många andra också), om och om igen. Imponerad är en kraftig underdrift. Nåväl, sidospår. Tillbaka till den här dagen och arenan.
När jag bokade våra flygbiljetter för vår long stay i Thailand, så visste varken du eller jag om du skulle bli uttagen till truppen. Jag vet att jag på riktigt överlade med mig själv och Jonas om vi skulle välja att åka efter VM ifall att du blev uttagen. Det var liksom aldrig ett alternativ att inte få vara på plats. Just då. Sen blev du uttagen och vårt beslut var att vi behövde och ville komma iväg i november. Jaha, så stod jag där med dilemmat att jag skulle vara i Thailand och du i Slovakien. Det enda som stoppade mig från att åka till dig och som gör att jag sitter kvar här på Koh Lanta och skriver det här brevet till dig, är osäkerheten med visum och dagar hit och dit för att få vara kvar i Thailand hela vistelsen. Det vore lite jobbigt att behöver förklara för resten av familjen att mamma har aningens problem med få stanna kvar i landet. Men ingen faaaara alls, mamma löser allt. Eller?
Så med VPN tunnel och rengjorda linser i ögonen ska jag vara med dig i varje steg, varje rörelse och varje andetag du tar. Jag är där när du känner mod, när du gläds och när du fokuserar. Om du mot förmodan skulle tvivla en sekund, så har du mig där intill, peppande och med en liten och tjock men jäkligt stark tumme upp. DU ÄR EN FANTASTISK MÄNNISKA. Och jag älskar dig med varje andetag. Att avstånd ibland spelar roll, vet min kärlek till dig inget om.
Jag ska göra high-five med dig genom skärmen, skicka slängpussar om jag ser dig på nära håll i bild och jag ska hjula hela vägen ner till stranden om ni vinner (eller så skickar jag ut Neah på just den uppgiften). Det gör på riktigt ont att inte vara på plats, och hade jag följt mitt hjärta hade jag gått runt i Bratislava i flip-flop just nu. Just den här gången fick hjärtat stå tillbaka lite grann, men aldrig min kärlek till dig finaste lillasyster.
Så gå med stolt rygg och ett leende på hjärtat ut på planen. Kriga för ett nytt VM-guld och oavsett resultat så finns jag med dig. Du vet var du har mig, i hjärtat och överallt. I varje andetag.
Och kom ihåg, det är inte innebandyn som definierar dig, det är den du är. Jag älskar dig <3
